Hej! 

 

Ännu ett såntdär känsloladdat inlägg på G, så känner man att man inte orkar med sånt just nu kan man ju strunta i att läsa detta inlägg. 

 

Framme i Bulgarien sen snart en vecka tillbaka, dagarna här går ganska segt eftersom det inte är speciellt mycket att göra. Hästarna ska ut i hage, gå i skritten och ses över så har pysslat med lite annat också för att få tiden att gå. Skulle vilja organisera sadelkammaren och få ordning på alla saker, men det är för många sadlar och för mycket saker som jag inte vet vart jag ska göra av så det får helt enkelt vänta tills Amanda är på plats. 

 

När man däremot har lite att göra så jobbar hjärnan destomer, det ger tid för eftertanke - på gott och ont. Har en såndär känsla i kroppen av att någonting saknas, hela tiden. Jag känner mig inte ledsen men ändå inte glad, något fattas. Tror mycket handlar om att hjärnan kommit till insikt att mitt liv som hippologstudent är över. Att jag inte ska tillbaka till Flyinge för ett sista år, bo med de bästa vännerna på planeten, vara i den mest fantastiska miljön varje dag, tränas och utvecklas av de bästa, få massor med kunskap och lärdom. Att den tiden över är väldigt tungt, känner mig så tom. Vill bara att hösten ska kicka igång med den där fantastiska platsen. 3 år gick fort, alldeles för fort. Jag saknar det varje dag. 

 

Så jag är så otroligt avundsjuk på alla ni som börjat första året nu, det är tufft men vips så är det över. Till alla er som började andra året på Strömsholm, the best haven't come yet. Och framförallt de som börjar sitt tredje år, på Flyinge. Helt klart det bästa året med den bästa stallchefen och de bästa mentorerna. Sen är också avundsjuk på min bästa vän som faktiskt inte hade sett slutet av Flyinge än utan fick chansen att stanna två år till som Stipendiat. Bara vara där och andas Flyinge. Det är speciellt det.