Djamila - min stora dam, med hjärtat av guld! Hon är Firres motsats. Han är ju mer som en liten lågställd långsam ponny medan denna häst är högrest, stor och snabb. Båda är bruna däremot haha.

 

 

Tycker det är så intressant med hästar och deras personligheter, deras ridbarhet, deras förmågor. Som ryttare kan man välja att antingen hitta hästar som passar ens ridsätt eller så kan man lära sig att anpassa sitt ridsätt utifrån den häst man sitter på. Detta är något jag ältar en del just nu. Det är svårt att ändra sin ridstil som sitter i ryggmärgen. Att ändra på något man jobbat på i 18 år. För ja i 18 år har jag ridit, började som 6åring på ridskolan hemma i Upplands Väsby aldrig med ambitioner att tävla eller så utan för att det var roligt att rida och det var häftigt med hästar. Jag hade det som hobby tillsammans med min bästavän och äldsta barndomsvän Stephanie. Mycket av ridlektioner betydde att jag fick spendera tid med henne också, vilket var en stor drivkraft i det hela. Våra föräldrar såg hela tiden till att vi hamnade i samma ridgrupp, vi gick i samma hoppspecial efter några år också. Jag minns inte hur många gånger jag ramlade av den där ponnyn Tequila men som jag ändå ville rida varje vecka. 

 

När jag var 11 blev jag medryttare på en ponny, Kläringe Escort, mera känd som Bullen. Efter ett år tog vi över honom på foder och det är ju tack vare honom jag utvecklade min hobby till något mer. Vi tävlade lite klubbtävlingar och vår första lokala start på hemmaklubben Väsby så vann vi LD. Han hade ju rutinen och svängde ju själv så att säga. Bullen har vi ju kvar hemma i stallet, nu 34 år gammal och han har lärt så många att utveckla sin passion för hästar. 

 

Jag började gymnasiet, på Arlandagymnasiets Elitidrottslinje med inriktning ridsport och efter ett år där behövde jag gå upp på storhäst. Då kom Min Ra in i bilden, en annan foderhäst vi hade då. Guldhästen. Också rutinerad men inte så lätt i ridningen, svår och stel i markarbetet och hade kroppen emot sig och var tvungen att komma perfekt på hinder för att inte stanna. Men det var den lösningen vi hade då och jag älskade ju honom såklart! Jag red även en ridtravare som jag tränade och tävlade en del. Det var kul att ha två tävlingshästar tyckte jag. För då efter att jag började tävla med Bullen så slutade jag inte, det var ju så kul! 

 

Efter Min Ra hade jag ett litet 4årigt sto på prov, Colette som jag senare återsåg i min universitetsutbildning på Strömsholm. Därefter köpte jag min första unghäst, Qultus. Och vi hade våra turer fram och tillbaka. En väldigt stark individ med hoppvilja med saknade lite hopphuvud. Han har ändå lärt mig otroligt mycket, samt även vad jag ska leta efter hos en unghäst när det är dags att köpa ny. 

 

Därefter har jag ju även läst på universitet, Hippologprogrammet. Mycket fokus på grundridning och ryttarens sits och position. Jag har haft fantastiska tre år där. Känner att jag hittade mig själv och min ridstil mer och kände mig trygg i den efter tre år. Och nu är jag här i Bulgarien och ska försöka formartera om mig själv känns det som. Hade ett mentalt breakdown häromdagen för jag känner mig rätt vilsen i ridningen och framförallt hoppningen. Försöker tänka varför det gått så bra med Zinzano, Windjammer, Caramel, Oprah, Colette och ja de flesta hästarna på utbildningen och nu känns allt bara pannkaka. Att hoppa hinder med galoppbom framför är helt jäkla omöjligt fast det är det enda jag gjort med Qultus i många år för att hjälpa honom med fokuset och lugnet till hindret. Just nu går det inte. Och det är väldigt jobbigt för hur svårt kan det vara att hoppa ett räcke på 70 cm med en bom framför? Som den perfektionist man är och en sån som alltid vill göra bra ifrån sig så tär det på en. Men jag hoppas det är en fas, som jag tar mig igenom. För jag vill ju vara den ryttare som kan anpassa min ridning efter hästen, inte den som måste ha en häst till min ridning.